thenameislinda

I natt kom jag till instinkt om att det är ganska kört för min del.
Jag kommer aldrig få en pojkvän som jag kan vara lycklig tillsammans med. Det kommer inte att hända, inte på en mycket lång tid.

För hur ska man kunna leva med någon annan när man inte kan leva med sig själv? Hur ska man kunna förstå att någon älskar något som man själv hatar?

Det går inte.

Tanken på att ha en pojkvän gör mig spyfärdig samtidigt som jag är ensammast i universum.

Men det är så det får förbli, för att ha någon annan nära verkar vara som en ganska korkad idé.