Sjukdomar, bortgjord och mesighet
Jag lider har väldigt ont i huvudet och i halsen. Det suger så mycket att jag ska hålla på att vara sjuk hela tiden. Jag tror att jag har väldigt dåligt imunförsvar, för nu har jag varit sjuk till och från sen... jättelänge, typ december. Jag har försökt med allt för att bli frisk, hostmedicin, funkade ett tag, näspray, funkade inte alls och sen vitaminchockat kroppen också. Eller kanske inte chockat, men jag har läst att man förbättrar sitt imunförsvar genom att äta frukt och grönsaker och jag äter mycket sånt. Så var är problemet?! Man ska tydligen träna också, men jag kan inte träna om jag aldrig få bli frisk. Igår slängde jag mig på träningscykeln faktiskt och vad var resultatet av det? Jo två timmar senare låg jag där med feber...
Nu vart det ett sånt där oerhört intressant inlägg om sjukdomar igen. Jag måste sluta med det.
Jag kan istället berätta att helgen var okej, värd att levas som någon skulle ha sagt. Även fast lördagskvällen kanske egentligen blev lite misslyckad så hade jag kul. Råkade skämma ut mig inför Mikael Persbrant också, jätteroligt var det och jättepinsamt. Fast jag fattar inte varför det var så pinsamt, det är inte direkt så att jag kommer att träffa honom igen eller att han kommer minnas mig i all evighet. Men Mikael Persbrant är ändå stor, man har sett han på film och har respekt för honom på något sätt. Det är helt enkelt inte läge att göra bort sig, man ska helst vara så cool det bara går så kan han passa på att ge en en roll på stadsteatern eller nått i den stilen. Det misslyckades totalt, vi var hur ocoola som helst, han tror att jag och Elin var vilka småfulla fjortisar som helst som skrattade åt honom. Inte konstigt att han blev sur...
Roligt var det i alla fall. Fick höra att jag har skämt ut hela vår familj när jag kom hem och att pappa aldrig mer kunde visa sig ute för att det var såå pinsamt. Då undrar jag när pappa började umgås i Mikael Persbrants kretsar, för det är förmodligen inte så att det kommer stå i tidningen "Två tonåringar skrattade åt Persbrant" sen en tresidig artikel med våra adresser, föräldrarnas namn och telefonnummer. Nej det kommer inte att hända.
Nu har jag skrivit ganska mycket om den incidenten utan att riktigt tala om vad det var som hände, men det är lika bra det, för det låter inte alls så kul när jag berättar.
Jag är väldigt känslig har jag kommit på, jag började gråta när jag såg på Ellen DeGeneres show. Det är ett humorprogram. Det är inte okej att gråta när man tittar på Ellen. Tittar man på Oprah är det verkligen okej, hon är ju så sympatisk och snäll och lyckas alltid hitta de värsta fallen som finns. Men Ellen, det ska vara roligt. Fast nu så tyckte jag att historien om familjen vars hus blivit förstörd av en tornado och vars bebis flög 14 meter upp i luften var så rörande. Den lilla mirakelbebisen överlevde sin flygtur, hur fint är inte det? Sen så friade pappan till mamman och tårarna sprutade. Det var så fint och jag fick nån slags skön känsla av att allt kommer ordna sig, det finns hopp. Den lilla flygande bebisen gav mig hopp. Jag är för jävla mesig.
Ha det så bra alla små kottar, nu ska jag ta och bli frisk.
Nu vart det ett sånt där oerhört intressant inlägg om sjukdomar igen. Jag måste sluta med det.
Jag kan istället berätta att helgen var okej, värd att levas som någon skulle ha sagt. Även fast lördagskvällen kanske egentligen blev lite misslyckad så hade jag kul. Råkade skämma ut mig inför Mikael Persbrant också, jätteroligt var det och jättepinsamt. Fast jag fattar inte varför det var så pinsamt, det är inte direkt så att jag kommer att träffa honom igen eller att han kommer minnas mig i all evighet. Men Mikael Persbrant är ändå stor, man har sett han på film och har respekt för honom på något sätt. Det är helt enkelt inte läge att göra bort sig, man ska helst vara så cool det bara går så kan han passa på att ge en en roll på stadsteatern eller nått i den stilen. Det misslyckades totalt, vi var hur ocoola som helst, han tror att jag och Elin var vilka småfulla fjortisar som helst som skrattade åt honom. Inte konstigt att han blev sur...
Roligt var det i alla fall. Fick höra att jag har skämt ut hela vår familj när jag kom hem och att pappa aldrig mer kunde visa sig ute för att det var såå pinsamt. Då undrar jag när pappa började umgås i Mikael Persbrants kretsar, för det är förmodligen inte så att det kommer stå i tidningen "Två tonåringar skrattade åt Persbrant" sen en tresidig artikel med våra adresser, föräldrarnas namn och telefonnummer. Nej det kommer inte att hända.
Nu har jag skrivit ganska mycket om den incidenten utan att riktigt tala om vad det var som hände, men det är lika bra det, för det låter inte alls så kul när jag berättar.
Jag är väldigt känslig har jag kommit på, jag började gråta när jag såg på Ellen DeGeneres show. Det är ett humorprogram. Det är inte okej att gråta när man tittar på Ellen. Tittar man på Oprah är det verkligen okej, hon är ju så sympatisk och snäll och lyckas alltid hitta de värsta fallen som finns. Men Ellen, det ska vara roligt. Fast nu så tyckte jag att historien om familjen vars hus blivit förstörd av en tornado och vars bebis flög 14 meter upp i luften var så rörande. Den lilla mirakelbebisen överlevde sin flygtur, hur fint är inte det? Sen så friade pappan till mamman och tårarna sprutade. Det var så fint och jag fick nån slags skön känsla av att allt kommer ordna sig, det finns hopp. Den lilla flygande bebisen gav mig hopp. Jag är för jävla mesig.
Ha det så bra alla små kottar, nu ska jag ta och bli frisk.
Kommentarer
Trackback
