death is not my friend
London var underbart. Jättebra shopping (linda goes fattig), massa kul att titta på, massa treviga människor. Jag berättar kanske detaljer en annan dag när jag inte är så trött och har så mycket annat i hjärnan.
Döden döden döden.
Alltid lika ovälkommen, alltid lika oväntad, alltid denna chock och alltid denna ovisshet.
Hur hände det? Hade han ont? Vad händer nu?
Och så jävla mycket mer.
Och då känner man sig lixom så tom.
Inför döden är vi alla lika. Då har vi alla lika lite att säga till om och det är samma sorg som drabbar de anhöriga. Det är samma chock. "Inte han." "Inte nu" "Inte än". Man glömmer att om man är över 70 är det vanligt att dö. Man ser aldrig några siffor när man ser en person. Man tänker inte på statestiken. Man tänker på en människa och man tänker att den ska leva för alltid.
Men sen så händer det ändå.
Döden, som ett slag i ansiktet.
Du är en tröst för gråtna ögon, du är min fallskärm när jag faller om natten
Du sover som ett barn, åh jag saknar att kunna sova så
Du är äger mitt blod och du är slagsmålet jag aldrig kan vinna
Och jag känner mig bara så jävla tom ibland
Jag klarar mig aldrig ensam
Jag klarar mig aldrig ensam
Jag kan aldrig mäta mig med ett hjärta så gott som ditt
Det är så stort och sväljer mig helt, jag är Gabriel i mitten av hans fall
Och jag är bra på att vara själv men usel på att vara ensam
Och jag känner mig bara så jävla tom ibland
Jag klarar mig aldrig ensam
Jag klarar mig aldrig ensam
