thenameislinda

Onsdag= Grey's Anatomy. Just nu mitt favoritprogram nummer ett.
Ikväll var det ett jättebra avsnitt och hur sorgligt som helst. Satt och grät, min mamma sa "men linda, så farligt är det inte". Jag kollar på henne och ser att hon också är tårögd. "men du gråter ju också!" sa jag. "Ja, men du är ju värst!"
Ja, jag var väl värst... BUHUUUUU :'(

Jag har alltid varit irriterad på Meredith för att hon inte kan acceptera Derkes kärlek och bara leva utan att krångla till det. För hon ska alltid krångla till det, hon tycker att det går för fort, hon vill bara ha sex, eller nej, ingen sex alls, eller nej nu dränker jag mig i badkaret... Ja kompliserad alltså.
Men nu börjar jag förstå henne och känna sympati. JAG VET att det här är världens töntigaste inlägg och JAG VET att det bara är ett tv-program, men ändå. It's my thing- let it go.
Hur som haver, jag kan känna sympati för henne, att vi ändå någonstans är lika.

För nu vet jag hur kompliserat det kan vara, fastän det egentligen borde vara enkelt. Man ska inte göra det svårare än vad det är, men vissa saker känns omöjliga.

Jag kan inte hjälpa att jag blir rädd och osäker ibland. Ändå så är jag så jävla säker på att jag inte vill förlora dig.

Jag får väl göra en Meredith (i hennes stoltaste ögonblick).
Choose me. Pick me. Love me.