thenameislinda

Lördag är det maraton, alla som vill komma och hjälpa till o heja så är det bara att slå en pling under dagen. Vi lär stå nånstans rätt så nära stadion, förra året stod vi på karlavägen/engelbrektsgatan så är ni i krokarna kom förbi så peppar vi de duktiga löparna.

Jag åkte då hem tidigt för att jag skulle sova, tror ni att jag sover eller? Nääeeee, not so much. Vet ni vad jag gör då? Jag luktar på en tröja. Hjälp? Herregud x 1000.


Återigen vill jag klaga lite på maten på balen. Nu kanske jag var den enda som var missnöjd, nu kanske jag är extremt kinking och tycker att det är läskigt att äta med så många människor, men ändå.
Seriöst, what up med toast skagen? Har toast skagen betalat mer än alla andra toastar som finns bara för att serveras på varanda skiva och bal? Eller varför är toast skagen värd att serveras mer än alla andra toastar/snittar? Man börjar ju verkligen undra...
Sen undrar jag hur svårt det är att steka en stek. "Aha en stek... den får puttra lite grand, nämen är den mjuk och rosa, perfekt." Okej det kanske är då den är perfekt enligt alla köttfinsmakare. Men ändå.
Hallon-pannacotta. Det låter ljuvligt, låter som något fantastiskt gott som du vill äta massor av. EH NEJ. Det smakar grädde. Och vi vet alla hur jag känner inför grädde.

Så. 350 kr och två klyftpotatisar slank ner. Min mor undrade återigen varför jag inte åt middag hemma då alla visste att detta skulle hända. Jag är bara så envis. Vill ju ge det ett försök iaf. Försöka bevisa något. Sen blir det jobbigt, man får lite panik och helt plötsligt blir det fel på allt. För egentligen var ju maten perfekt.

NU ska jag faktiskt sova. Har ju ett maraton att ta hand om. PUSSEN

Angående inlägget nedanför så får ni inte tro att jag är en emo som sitter och funderar hela tiden. Det vore kanske på sin plats att skriva DET GÅR BRA NU KOMPIS DET GÅR BRA NU. Eller nått i den stilen. Mindre än två veckor till studenten, både bal och tentapub i veckan.

Sen så har jag faktiskt hittat en liten pojke att umgås med. HÖHÖHÖHÖ.

"Att inte få veta, det är det värsta. Har inte v.ä.g.t mig sen i fredags och jag bara måste få veta. Det dödar mig att inte veta!! Jag vet inte om jag kan vara glad eller ledsen, beroende på vad den visar."

Det skrev jag för ganska exakt ett år sen när min mamma hade gömt vågen. Det var en söndag och det hade alltså gått 2 dagar utan någon vägning. 2 dagar och jag trodde att jag skulle dö.

Jag vill bara skjuta mig när jag läser vad jag har skrivit. Alltså snälla Linda, varför har du hållt på? Waste of time är vad det är.

Ni kanske undrar varför jag visar detta, det var trots allt ett år sen och man kanske inte ska gräva för mycket i det förflutna, men det jag ville visa var hur långt jag faktiskt kommit. Även om jag ganska ofta känner att jag står och trampar på ett samma ställa utan framsteg så är det ett faktum att min vikt-hysteri är över.
Jag väger mig nästan aldrig. Alltså extremt sällan. För ett år sen var det vanligt med flera gånger per dag (gärna efter varje gång man ätit om det var möjligt). Nu tänker jag inte ens på det. Jag kollar inte ens på vågen, tänker inte ens tanken att ställa mig där på morgonen. För jag har insett att det bara är siffror, siffror som ingen bryr sig om.

Man kan inte värdera människor i siffror, man kan inte värdera sig själv i siffror. Man är inte värdelös för att man har gått upp 6 hekto, det är inte så det funkar. Vi har alla andra bra egenskaper som vi är älskade för.

När jag skulle gå upp i vikt var jag rädd. Jag värderade ju mig själv efter siffrorna och hade intalat mig att om jag nångång hamnar över 50 så är det ingen idé att leva. Jag visste inte heller vem jag skulle vara om jag inte längre var "den smala".
Men, jag växte, blev starkare och sakta men säkert närmade jag mig de läskiga 50. Jag dog inte. Jag lever än. Jag är inte längre "den smala", jag är så mycket mer. Jag har fortfarande kontrollen, men så länge det är jag och inte vågen som har den är jag nöjd.

PUH. Detta var väldigt självutlämnade, men det ligger i det förflutna, det är en del av mig, jag skäms inte, jag är inte rädd för att prata om det. Det är vad det är. Jag vill bara att folk ska veta att jag faktiskt har kämpat, att jag faktiskt har lyckats. Och om någon nångång skulle inbilla sig att vågen bestämmer ditt värde så vill jag att den personen tänker om. För det är så fel det kan bli.

Tack.

Nätter då man sitter uppe och bara pratar, avslöjar sina innersta hemligheter, detaljer om ens liv till till någon annan, är ändå ganska fina. När man somnar sen känns det kanske inte bättre, men man vet att man just har kommit en annan människa lite närmare. Att man kanske har tagit åtminstånde ett steg i rätt riktning.


Imorgon åker fina Elin till NYC. Jag är avundsjuk på människan. New York liksom, inte helt fel.


Trodde ni att eran dag inte kunde bli bättre? Ni trodde fel. Lyssna och njuuuuuuut. http://www.youtube.com/watch?v=PdHgtQ_tB04

Och nu kanske ni tänker "åh inte vampyr låten igeeen" och vill inte inse det vackra i den akustiska, fine for me, men snälla fina människor, LYSSNA på detta: http://www.youtube.com/watch?v=wxkTGCMb6Sg

YES PLEASE MARKUS COME TO ME.

Hej människor.
Idag har varit en sån där bra och mysig dag. Heja. Det bästa och rätta är att skratta åt det. hahaha.

Känner mig lite halvdålig. För jag vet att jag är lite halvdålig. Jag kämpar inte så som jag borde. Jag kämpar inte alls vill säga. Min självkänsla fick sig en törn, värdelösheten kom krypandes och då gör man det enda man kan. Det enda jag är bra på, det enda jag lyckats med. Jag gör det inte för att plåga mig själv, jag vill bara lyckats med någonting någongång. De andra kallar det självdestruktivet, för mig är det en chans att bevisa något. Titta vad jag kan.

Jag borde skärpa mig, jag ska skärpa mig. Kämpa som jag borde, som jag ska. KÄMPA mot det som är friskt och inget annat.
Men jag orkar inte kämpa just nu, argumenten är för svaga och jag vet att förr eller senare tar jag mitt förnuft till fånga och börjar kämpa igen. Som så många gånger förut.

Tills dess kan jag försöka ha kul.

Om ni någon gång har hört någon person säga att shopping inte gör en lycklig så kan jag här och nu säga att den personen hade fel.
Shoppingterapi är bra terapi.

För er som har missat så var det idag Matthew Williamson for HM släppte sin andra del, nämligen sommarkollektionen. http://www.youtube.com/watch?v=WRio4P6BtXk 
Bikinin med lila band och paljetter var jag bara tvungen att ha. Sagt och gjort, tog mig in till stan och drottninggatan. 10 min innan öppning var jag där och kön ringlade sig lång. När det öppnades så rusade folk in i butiken, alla var komplett galna och jag ser hur en tjej tar nästan en hel pall med min bikini under armen. Jag måste säga att jag var chockad. Jag menar.... det är kläder. Vi är inte svältande barn i afrika och det var inte mat vi slogs om. Dessa tankar slog mig såklart inte förrens senarare för just då sveptes jag med i stundens hetta och krigets allvar. Såg en ny klädstång med bikinis komma ut. Sprang dit och fick tag i den. Dock med en för liten underdel men det fick duga tänkte jag. Lämnade kaoset och jag och Tanya gick till ett annat HM för lite lugn och ro. På detta HM hade de underdelen i rätt storlek så jag bytte. Frågan är Varför gick man inte dit först? Jo för de hade inte nån reklam om att de hade kollektionen. Så.

Men alltid kul att se hysteriska människor slåss om kläder. Och jag fick min fina fina bikini. LYCKA. Glassigast på stranden. BTW såg jag att den var uppe på blocket för 700 kr. Skynda att fynda ;)
Efter skolan gick jag och Elin på stan för att hitta den perfekta presenten till Crille och vi råkade även köpa linnen. För att de var så vi att de inte bara kunde hänga kvar på galgen. Men vi var jättelyckliga sen.


Så idag är en bra dag. Men det nästan bästa är ändå att Håkan kommer till Grönan. IIIHH AAAH. Galet pepp.


Hejdå människor, nu ska jag och min fina bikini ha liten egen tid framför spegeln.

Jag kan inte hjälpa att jag är besviken. Så jävla besviken. Och arg. På mig själv. och korkade lärare.

Men mest av allt så är det bara ytterligare ett bevis på v-ä-r-d-e-l-ö-s-h-e-t-e-n.  "Det räckte inte till" Näe. Jag räcker inte till. Jag är inte tillräckligt bra.


Varför kämpar man ens när resultatet bara säger att man inte räcker till?


JAG VILL INTE VA MED LÄNGRE!

du:"shit har jag supit mig full helt i onödan??" jag: men har du inte roligt just nu? du: "JOO!....precisprecis PRECIS NU har jag kul!"


HAHA. Man måste kunna skratta åt sig själv. Annars är det kört. Speciellt när man säger sånna där roligheter. Och precis precis PRECIS DÅ hade jag kul.

Älskar.

Äta Pizza - CHECK.





Det var inte värt det.