om man kunde vara nöjd.
Solen sken över Stockholm denna fredag och jag och två mycket kära vänner tog en prommis till gamla stan, dreglade över ben and jerrys glassbaren, köpte tre stora strutar och gick och satte oss på Stortorget och kollade på turister och andra roliga människor.
Vi pratade om flaket, planerade musiken och så. Jag längtar till flaket, jag vill åka flak, hoppa, dansa, skrika av ren glädje. Den glädjen som jag inte känner nu, men som jag hoppas infinner sig någongång strax innan champangefrukosten. Glädjen av att ha lyckats, av att vara färdig. Bara vara nöjd.
Den känslan ligger så långt bort, just nu känns det som att varför ska man ta studenten och sluta skolan när ingenting annat väntar på en? Om framtiden inte är ljus, utan mörk, vad är det då vi hurrar för?
Jag väntar på att glädjen och det nervösa pirret kommer snart. Tills dess gråter jag lite varje dag, för jag vill inte, det var inte såhär det skulle vara.
Studenten ska stavas LYCKA och inte MISSLYCKANDE. Om jag bara kunde bli nöjd med mig själv nån jävla gång så kanske det kunde hända. Men jag blir ju aldrig nöjd. Aldrig aldrig. Jag lyssnar inte på lärararen som berömmer mina fina betyg, för jag tänker bara på hur mycket bättre de kunde va.
Så jag längtar tills jag står på flaket och äntligen få känna mig bra. För jag hoppas att den känslan har infunnit sig då.
Vi pratade om flaket, planerade musiken och så. Jag längtar till flaket, jag vill åka flak, hoppa, dansa, skrika av ren glädje. Den glädjen som jag inte känner nu, men som jag hoppas infinner sig någongång strax innan champangefrukosten. Glädjen av att ha lyckats, av att vara färdig. Bara vara nöjd.
Den känslan ligger så långt bort, just nu känns det som att varför ska man ta studenten och sluta skolan när ingenting annat väntar på en? Om framtiden inte är ljus, utan mörk, vad är det då vi hurrar för?
Jag väntar på att glädjen och det nervösa pirret kommer snart. Tills dess gråter jag lite varje dag, för jag vill inte, det var inte såhär det skulle vara.
Studenten ska stavas LYCKA och inte MISSLYCKANDE. Om jag bara kunde bli nöjd med mig själv nån jävla gång så kanske det kunde hända. Men jag blir ju aldrig nöjd. Aldrig aldrig. Jag lyssnar inte på lärararen som berömmer mina fina betyg, för jag tänker bara på hur mycket bättre de kunde va.
Så jag längtar tills jag står på flaket och äntligen få känna mig bra. För jag hoppas att den känslan har infunnit sig då.
Kommentarer
Trackback
