fel på hjärnan
Man vet inte riktigt vad man ska säga, ändå pratade vi om det i flera timmar. Vi skrattade över hur störd man kan vara, hur lika vi tänker, har tänkt. Vi skrattade över hur skönt det var att prata om det och inte känna sig så störd, utan att någon kände igen sig. Jag vet hur det är, jag har själv varit där.
Men när man kommer hem och tänker efter så är det inte roligt någonstans. Skratten förändrar inte det faktum att det är så in i helvetes hemskt. Ibland kan jag bara ligga och gråta för att det är så hopplöst. För jag förstör så mycket. För att jag vill bara bli frisk.
Det är så in i helvetes hemskt. Jag kan inte förstå, jag kan verkligen inte förstå.
Jag ska kämpa, jag ska kämpa så in i helvete. Inte en enda dum tanke ska få tänkas. Jag ska kämpa, om inte för min egen skull så för min älskades vän skull. För tillsammans är man nog starkare.
Men det är bara så jävla hemskt.
