thenameislinda

Fredagen var mys på högsta nivå.
Skridskor, fika, porrkorv (öh?), idol, flum, film och gråt. Allt i sällskap med some lovley girls. Massa mys helt enkelt. 
Nu har vi bestämt att vi måste verkligen sluta gråta varenda fredag, det börjar bli en dålig vana. Men efter att ha sett The Notebook så brast allt. För vi får aldrig kärleksbrev. För vi vet ingen kärlek som uträttar mirakel, ingen som håller livet ut. Ingen som har gjort så mycket för en person som den älskar så mycket. 
Vi har aldrig varit med om det. Men vi vill så gärna. De fina pojkarna, var är de? De som skriver kärleksbrev och är beredda att offra allt.  De som inte åker iväg...

Jag tror att det är en trygghet. Att veta att det finns nån som alltid är där för dig, någon som är villig att offra allt, någon som gör allt för att du ska må bra. Bara att veta att det är så, det måste vara en trygghet.

Att veta att man älskar någon och den kanske älskar dig med behöver inte vara tryggt. För även om det finns kärlek så finns det så jävla mycket annat som hindrar den.

Jag önskar att det vore lättare. Jag önskar att jag skulle veta vad jag ska göra.
Men jag önskar ingenting ogjort.

Jag måste plugga, men är alldeless för pressad och stressad för att kunna prestera någonting alls. Jag känner mig så sämst, men bara för att jag vet att jag måste skriva MVG så kan jag inte. Det tar stopp och jag tänker bara fail. Och det är väl det som är mest fail egentligen.

Okej. Geografin. Inte kärlek.

Cause I can't think more about that, or him tonight.

Håll mig hårt,
för jag skakar av all denna meningslöshet
Jag förstår bara det som är vårt


Jag orkar inte.
Jag orkar inte med alla engelska summary respones, nationella i matte b, geografi inlämningar, svenska tal och analyser, spanska bajsgrejer och projektarbete.
Och jag orkar inte att inte veta.
Jag orkar inte att vara så sämst. Att jag inte ens orkar kämpa. Det känns som jag ger upp, men det är inte sant. Jag vill ju och jag vill verkligen inte tillbaka. Men jag orkar inte kämpa just nu. Jag kan inte.
Jag ger inte upp, jag kämpar inte åt fel håll, jag bara är. Så låt mig va för ett litet tag.

Det blir bättre. Snart hoppas jag.

AAAAHG. Det känns som det bara går runt runt runt och blir aldrig bra. Aldrig någonsin. Så trött på den här jävla skiten. Ni anar inte hur trött.

Men just nu orkar jag inte med allt det där jobbiga som krävs för att bli bra. Så det får va. Det blir nog bra ändå. Snart kanske.

Saker som jag har ångest över:
* Att jag gjorde av med alldeless för mycket pengar på en alldeless för dålig fylla
* Att jag inte har pluggat så mycket som jag borde
* Att det går så dåligt med mitt projektarbete även fast jag sa att det gick jättebra och måste redovisa det imorn
* Att jag inte äter så mycket som jag borde¨
* Att mitt rum är jättestökig och jag gör inget åt det
* Allt som har med honom att göra
* Att jag är en sån dålig människa

Det var väl mest det. Måste väl ta tag i det. I allt. Ska börja med pluggandet och kanske städandet. Verkar vara minst jobbigt. Pengarna är redan borta så blir svårt att göra nått åt det.
Men jag är sämst och det där med honom, det är så förstört det kan bli känns det som. Och bara jättejobbigt och jättehemskt och det gör fortfarande ont.

Nu ska jag göra en talanalys, sen lite geografi, sen projekt, sen engelska. Kanske inte hinner städa. Under all denna tid ska jag även forsätta fundera på varför det är som det och jag kommer komma fram till ett enda svar. För jag är så jävla värdelös.

Förlåt för min deppighet. Ska försöka göra det bättre. "Yeeeeeeeey det är massor med snö och snart är det december wihoooooooooooooooooooooooooooooooo"
Var värt ett försök iaf.

Hejdå

Imorse gjorde jag något som inte har hänt många gånger i mitt liv. Jag vaknade och kände att jag inte skulle avlida även om jag gick upp, så jag gick upp och jag kom i tid. Mirkaklerna forsatte att inträffa för jag förståd allt på matten och det, hör och häpna, kul. Svenskan var okej den med, är väl besviken, men överlever. Geografin var jobbig, orka läsa texten på engelska...

Jag har tänkt på det här med förebilder. Hur alla hyllar High School Musical och Hanna Montana och de andra Disneystjärnorna för att de är så bra förebilder. Lite helylle istället för Lindsay Lohan som mest festar. Och det är väl jättebra om barnen ser upp till någon som inte knarkar, dricker, festar, ja til någon som sköter sig. Men, det är ett stort men här. Ser man upp till någon som är så perfekt, så ouppnårlig, ja hur går det då? Alla vet att det inte går att vara perfekt, men de och många andra "förebilder" sänder ut en perfekt bild av sig själva som inte går att leva efter.
Därför tycker jag att det är skönt att det finns sånna som Pete Doherty och Amy Winehouse också. Visst de knarkar och super. Men de är även ärliga och de gör något. De skapar bra musik trots deras brist på perfektion. Babyshambles sensaste album Shotters Nation blev ett utav det årets mest hyllade. Innan hade det bara skrivits om Pete's svängar på rehab och droghistorier, men han hade lyckats skapa ljuvlig musik trots detta, eller kanske tack vare?
Amy Winehouse gjorde en otroligt hyllad debut, men vart snabbt känd för hennes coke-näsa. Hon hade med all säkerhet knarkat innan hon blev känd, medan tiden hon skapade sin musik. Ändå sågade ingen hennes platta, för den var så bra.
Det blir en annan äkthet med människor som har upplevt något. De som har känt på den hårda sidan av livet. De har oftast något att berätta och de gör det med äkthet. Jag vill inte vara som Pete Doherthy, men jag tror på det han säger. Mer än jag tror på någon disneysproducent som har tagit fram någon söt artist som utrycker.... ja vaddå? Ingenting om du frågar mig. Inte ett skit. För de har inte upplevt något.

Det jag försöker säga här är att jag tycker att det är skönt att det finns förebilder som inte är perfekta, men ändå lyckats åstakomma något bra. Det får mig att må lite bättre. Kanske livet är jättejobbigt just nu, men Henrik Bergren var nog inte heller helt lycklig under sin gymnasietid och det ordnade sig ju. Det finns hopp lixom. Allt behöver inte gå åt helvete för att man inte gör allt perfekt och helt rätt hela tiden.
Ni får inte tro att jag tycker att knark är toppen, verkligen inte, tvärtom. Men jag tycker ändå att det är skönt med lite kontraster. Och äkthet. Sånt gillar jag.

Uppdrag: Cheer up.
Genomförande:
Johan Glans World Tour of Skåne med bästaste Robin. Skattade så jag grät, fick ont i magen och allt. Bästa: "En dag ska jag leta upp var några Jehovas Vittnen bor, ringa på och säga "Hej jag kommer från vanliga människor". Skratt skratt och skratt.
Sen såg vi på Lars and the real girl, vilken var en utav de bästa filmerna jag sätt iår. Den var annorlunda, men även det gulligaste och vackraste jag någonsin har sett. Ni som läser kommer säkert kolla upp trailern på youtube, gör inte det, den är ganska rörig och dålig, men filmen är helt klart fem av dem toast. Så jävla vacker och jag tror nog att det kom en liten tår.

Hur blev resultatet då?
Skrattade för mig själv på vägen hem, somnades glad, vaknade upp... som vanligt. Och den här dagen har varit lite sämre än de tidigare dåliga dagarna.


Och det gör så jävla ont.
För hopplösheten, värdelösheten, för sämstheten, för ångesten, för känslorna, för tankarna, för den förbannande ensamheten.
Suck jävla november jävla iskalla ikea-land. Jävla jag. Jävla jävla jävla.

Linda is Somewhere doing something she shouln't

Lär jag mig aldrig av mina misstag?
Ändrar jag aldrig på mig?

Blir jag någonsin frisk?


Jag kommer aldrig bli fri. Never never never never never.



Jag tyckte jag var glad.
Allt jag behöver göra är väl att kämpa. Put a smile on my face.

Men varför känns det såhääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääär??

Be my friend
Hold me, wrap me up
Unfold me
I am small and needy
Warm me up
And breathe me

Erik är en bra kompis. Han skickar Bob Marley låtar med texten "don't worry cause every little thing gonna be alright". Kan inte låta bli att bli glad då.
Glad för att någon fattar.

Jag är inne i en dålig period. Känns som om jag tappar allt.  Jag borde veta bättre, men jag orkar inte... 
Jag borde kämpa. Borde anstänga mig lite. För det blir ju bara sämre som jag gör nu...


En sak jag har tänkt på är det där med att vara normal. Det är ju väldigt ovanligt att vara normal, med tanke på att de flesta har ju någon mer eller mindre "skavank" eller vad man ska kalla det. Behöver inte var kroppsligt, utan kan vara psykiskt också. Alla har ju något som inte räknas som "normalt". Stora fötter, långa, korta ben, alkolism, ätstörning, olikfärgade ögon, utväxta öron, spindelfobi. Sånt som inte ska vara normalt. 
Nu är ju det extremt vanligt att det är så att man inte är helt normal, jag menar hur normalt är det då att vara normal? Det måste ju vara onormalt att vara normal.  

Ja... jag tänker på tok för mycket, på även korkade saker. 

Och Grattis my twinsis ELIN som har tagit lappen idag! :D HURRA FÖR HENNE! Och för mig som kan tigga skjuts... hehe.

Nu är det Grey's. Sen är det sängen, med tanke på det minimala intaget av sömn de tidigare nätterna.

XO

London var underbart. Jättebra shopping (linda goes fattig), massa kul att titta på, massa treviga människor. Jag berättar kanske detaljer en annan dag när jag inte är så trött och har så mycket annat i hjärnan.

Döden döden döden.

Alltid lika ovälkommen, alltid lika oväntad, alltid denna chock och alltid denna ovisshet.
Hur hände det? Hade han ont? Vad händer nu?
Och så jävla mycket mer.

Och då känner man sig lixom så tom.
Inför döden är vi alla lika. Då har vi alla lika lite att säga till om och det är samma sorg som drabbar de anhöriga. Det är samma chock. "Inte han." "Inte nu" "Inte än". Man glömmer att om man är över 70 är det vanligt att dö. Man ser aldrig några siffor när man ser en person. Man tänker inte på statestiken. Man tänker på en människa och man tänker att den ska leva för alltid.
Men sen så händer det ändå.
Döden, som ett slag i ansiktet.


Du är en tröst för gråtna ögon, du är min fallskärm när jag faller om natten
Du sover som ett barn, åh jag saknar att kunna sova så
Du är äger mitt blod och du är slagsmålet jag aldrig kan vinna
Och jag känner mig bara så jävla tom ibland

Jag klarar mig aldrig ensam
Jag klarar mig aldrig ensam

Jag kan aldrig mäta mig med ett hjärta så gott som ditt
Det är så stort och sväljer mig helt, jag är Gabriel i mitten av hans fall
Och jag är bra på att vara själv men usel på att vara ensam
Och jag känner mig bara så jävla tom ibland

Jag klarar mig aldrig ensam
Jag klarar mig aldrig ensam

Okej, skärpning. Jag vill ju inte dö. Verkligen inte! Herregud.

Känner mig lite duktig som har pluggat på geografin, med en väldigt positiv inställning och inlevelse dessutom. Jag älskar geografi. I alla fall än så länge, B-kursen har just börjat, så kan mycket väl hinna ändra mig, men just nu, I love it.
Jag åt alla målen även fast jag inte ville från början. (Jag kämpar visst!).
Jag har nästan packat färdigt. Nästan.
För imorn drar jag iväg på en liten trip till London med my mother. Ska bli roligt. Jag måste ju erkänna att jag ser mest fram emot shoppingen. AAAAAAH!!! Sist jag var där var jag knappt fyllda fjorton och så mycket jag inte visste då om mode och kläder. Nu har jag lite bättre koll och lite tjockare plånbok (men bara lite). Att bro på tjock plånbok känner jag mig lite stekig när jag sover i ett armani-linne. Men bara då också, annars är min stekarstatus inte så jättehög.

Förutom när jag åker i mitt privata plan till London och går på Harrords, Selfridges och Harvey Nichol's och shoppar så mycket att mina privata bärare får ta hand om kassarna. Som avslutning dricks det champange i nån flashig bar. Då kan jag också känna mig lite stekig faktiskt. Bara lite.

Hehe. Nej jag åker i ett normalt flygplan och kanske kommer jag gå till de där affärerna och på min höjd köpa en te-burk. Och dricka öl.

Men när jag ska sova, då fan är det armani som gäller! (and the world would never know that she was actually a stekare)

Nu måste jag fortsätta packa lite och sen sova.
Imorn är det upp, gå till skolan med min väska, släpa upp väskan till plan 5 (döden), ha seminarium, möta mammy på centralen, på flygbussen mot arlanda, checka in, på planet och.... LONDON BABY!

(bara en liten parantes. kan någon göra så att mina hjärnspöken försvinner? och kanske säga att jag inte ser ut som en valross?)

JAJAJA.
Puss hej